På morgonen sitter jag och Rockklassiker ihop. Att få ha de där 20 minuterna på bussen innan jag kommer in till jobbet är värdefulla minuter så jag hinner vakna till liv. Att få lyssna på människor som är lika hjärndöda som mig. Radiopratarna som drar dåliga skämt så jag får skratta för mig själv där jag sitter. Sen till de bästa, apbra musik, speciellt låtarna Anton och Jonas spelar som jag helt glömt bort. Som Soundgraden - Spoonman

Queensrÿche är ett band som jag blir förbrullad av. Att läsa namnet har gjort mig utmattad så jag inte riktigt orkar lyssna på deras musik. Men för någon månad sen tog jag mig i kragen. Började lyssna och fastnade. Igår kväll såg jag en livevideo och blev ännu mer förbrullad.

Namnet är ett metalnamn, musiken och rösten är gudomlig, ljuva 80tal. Men att se hur de ser ut hamnade Queensrÿche helt plötsligt i ett annat fack. Kommer inte Youtube stalka dom, men lyssna sönder deras låtar kommer jag göra.

Fruktansvärt vilken bra låt The Boss har gjort. Den kommer följa med mig länge, för ingen annan låt kan förklara mitt tonårsliv bättre. Mitt förvirrade jag på jakt efter äventyr med fina vännen i handen.